Användbara skrivtips

Det finns tusen tips att ta till sig när man vill skriva skönlitterärt. Tusen räcker inte: det finns miljontals tips. Många liknar varandra. En del är bra och andra mindre bra. Idag delar Pernilla Alm, romandebutant till våren, med sig av sitt allra klokaste skrivtips. Det är faktiskt genialiskt i sin enkelhet. Varsågod.

Sista minuten-beslut

Jamen okej, det blir Nanowrimo i år igen. Jag kan liksom inte låta bli. Det är som om november kallar på mig. Så fort det blir sådär höstigt i luften och alla börjar gnälla om att det är mörkt så går min romanhjärna igång mer än vanligt och jag bara tänker på hur härligt det var förra året när jag satt, harmonisk och lycklig i soffan och drack glögg och skrev och skrev medan barnen sov…

Jag vet ju att det där är en efterkonstruktion. I själva verket satt jag och ammade pirayabebisen som var fem månader och inte alls ville sova, och skrev stora delar av nanotexten med en hand medan jag höll PB med den andra. Jag led av grav sömnbrist och var på väg att ge upp i vecka tre eftersom jag låg så långt efter. Men jag gjorde inte det. Jag skrev färdigt, och fastän den texten nu ligger och är ett skrämmande uselt utkast i min dropbox, så var tillfredsställelsen i att gå i mål helt fantastisk. Och jag tänker på den där berättelsen ibland, tänker att fast den är jättedålig nu så finns det något i den som jag gillar, något som fick mig att faktiskt hänga kvar och fortsätta skriva på den fastän jag var så trött att jag bara ville gråta.

Det är det nano gör. Jag vet att jag kan skriva under press. Men nano hjälper mig att sätta igång det där flödet – jag har ganska nära tilld et annars också, men under nano vrider jag upp det ett extra varv. För att jag måste. Och känslan när orden forsar fram under fingrarna och jag, ialla fall just då, ger fullständigt fan i om det är bra ord eller inte, den känslan är ganska obetalbar. Så det blir nano i år igen. Fast i år blir det annorlunda.

I morgon firar jag och romanjäveln tre år tillsammans (ja, den började som ett nanoprojekt den 1 november 2008). Det skulle vara skönt om vi kunde bli av med varandra snart. Så jag tänker vara nanorebell i år. Jag ska vara med, tagga, räkna lite ord, göra ordsprintar med nanofolket på chatten, men jag ska skriva på romanjäveln. Fast man egentligen inte får. För jag vet redan att jag kan vinna nanowrimo. Men kan jag skriva färdigt romanjäveln? Det återstår att se.

Livet som kommer i vägen

Jobbar med stor kulturdebatt. På onsdag ska den bli av. Det kommer att bli mycket fett och alldeles alldeles underbart, men det är mycket stress inför. Så mycket stress att romanjäveln som vanligt får ta stryk. Liksom mitt familjeliv, mitt midjemått (mycket snabba kolhydrater blir det) och min mentala hälsa.

Men snart lugnar det ner sig igen.

Hoppas jag.

Det var hundra år sen jag bloggade

Jag gick in i bloggväggen lite. Och det var så mycket annat. Och jag ville egentligen skriva om andra saker men det enda jag orkade göra var lägga upp bilder på familjen. Surt. Så jag stängde av ett tag. Men I’m back now. Och nu blir det mer skrivande på bloggen. Alltså mer skrivande om skrivande. För det är ju typ det enda jag egentligen vill skriva om.

Förbannelsen

Bilnyckeln är fortfarande borta. Vi har städat och letat precis överallt. Nu är bilen nerbärgad till verkstan för att en ny nyckel ska programmeras. När det är klart hittar jag väl nyckeln. Hoppas jag. Jag saknar min nyckelring.

Jag började tro…

… att jag drabbats av nånslags förbannelse. En tappa-bort-saker-förbannelse. Min bilnyckel har varit borta i en vecka och eftersom det var den enda nyckeln vi hade kan vi nu inte använda bilen. Det är såklart ett lyxproblem eftersom vi har en bil till, men nu är all vår logistik uppbyggd kring att ha två bilar och då blir det faktiskt ganska krångligt. Vi har letat, letat och letat men hittar den inte någonstans.

Idag försvann också mina trädgårdshandskar och en av Pirayabebisens tossor. Stod ingenstans att finna. Då började jag tänka att det inte kunde vara något sammanträffande. Visserligen är jag ganska slarvig men det finns ju gränser för hur många saker jag kan tappa bort inom loppet av en vecka. Jag började precis överväga att kontakta ett medium, eller en expert på förbannelser eller demonutdrivning eller något sånt, när jag hittade handskarna. Fem minuter senare hittade jag tossan också. Nu är det bara bilnyckeln kvar. Jag hyser gott hopp. Kanske är det ingen förbannelse, kanske är det istället så att det här är dagen när allt försvunnet kommer att återfinnas?

Dagens ben

Är klädda i tajta från Ica. Fötterna ståtar med hemstickade sockor med hål på hälarna och upptill har jag nån slags stickad mammaklänning som såg varm ut och som låg lättåtkomlig i garderoben.

Dagens 3-åringsben är prydda med tuschstreck för att se ut som dinosaurieben. ”Så att jag kan klampa”.

Det som göms i snö

Man behöver inte städa undan leksakerna på hösten. De sover så gott under snön och sen kommer de fram igen och är som nya.

Idag

är det juldagen. Julens bästa dag. Det finns ingen press, man bara hänger i soffan. Synd bara att jag vaknade med huvudvärk och mitt i en dröm där jag skällde ut Matte så att rutorna skallrade. Men det ska nog ändå kunna bli en bra dag. 3-åringen bygger ihop sitt julklappsnya parkeringshus. Jag och Matte ska gå på bio. Och så blir det plumpudding, en kvarleva av familjens anglosaxiska arv som vårdas ömt och lagras i en månad och kokas två gånger och smakar fantastiskt med citronsås och Madeira till.

Snart Nano!

Snart är det dags för NaNoWriMo.(National Novel Writing Month). Det är nästan det roligaste jag vet. Förra året var jag inte med och skrev en roman på en månad, för jag kände att jag borde redigera klart den jag redan skrivit. Under NaNoWriMo 2008. Den som sen blev radioföljetong sommaren 2009 och som jag sen satte mig och skrev om till en roman igen (och väldigt mycket bättre) i november förra året och som jag nu, nästan två år efter att jag skrev första utkastet, håller på att slutredigera. Det vill till att man är uthållig. Det vill till att man gillar sin historia. Jag ska snart berätta hur det går. Först måste jag bara sätta mig och skriva lite. Har ju deadline igen nu – måste bli klar med romanen så att jag kan skriva en ny i november!