på helgen blev fin den med. För när jag kom hem hade hårt prövade Matte hjälpt av/stjälpt av två skeptiska juniora hantlangare producerat detta:
Två såna med glögg till kickade mättnaden till nya höjder.
Nu har jag lagt till alla skrivhelg-skrivarnas bloggar i min reader. Och med det I bid you farewell. Gonatt gonatt.
I love you
Mvh
Läppbalsam-missbrukare
Idag klappade jag in en av världens dyraste ansiktskrämer i fejjan och tänkte lite dystert på att den snart är slut. I somras blev jag nämligen helt oförtjänt ägare till en sån här:
Det var gubevars inte jag som betalade för den, jag fick den i present. Den anses vara någonslags mirakelkräm. Jag vet nu inte om den gjort några mirakel med min hy, men jag har verkligen tyckt om den, trots att den jag har är den lite lättare gelen som inte passat så bra nu när det varit jättekallt. Men på något sätt har jag känt mig mindre glåmig och grå och eländig i hyn än vad jag inbillar mig att jag kanske hade gjort med en annan kräm och allt vad mitt liv innebär av för lite sömn och för mycket kaffe. Den har räckt i ett halvår. Och nu är den nästan slut.
Jag tänker inte köpa en ny. Den är alldeles för dyr. Den där lilla burken kostar drygt tusen spänn. Tänker jag, för mig själv, när jag sätter på locket på den lilla krämresten och ställer in i skåpet igen.
Och sen tänker jag: tusen spänn, som räcker i ett halvår. Men en sån här:
som kostar minst fyra och ett halvt tusen, är jag beredd att köpa. Och hur länge kommer den att vara, innan man känner att den är gammal. Ett år? Två, absolut max. Och då är det samma kostnad. Det är olika det där, vad man är beredd att lägga pengar på. Vad man tycker att man behöver. Egentligen kanske en ansiktskräm som får mig att känna mig o-glåmig gör mig lyckligare än vad en padda skulle göra? Eller inte.
