Och innehöll det här:
Jag börjar med How to write mysteries, för Amanda Hellberghar sagt att den är bra.
Och innehöll det här:
Jag börjar med How to write mysteries, för Amanda Hellberghar sagt att den är bra.
… är att vara med i en skrivargrupp. En bra en. Jag är medveten om att såna inte växer på träd och att det kan vara svårt att hitta människor med samma inställning och samma ambitionsnivå som man själv. Folk som talar samma språk om skrivande och vars tankar och synpunkter om ens egna texter man tar på allvar. Därför är mitt råd: om du hittar en sån grupp, håll fast i den allt vad du orkar!
Jag och min kompis Mia startade det jag gillar att kalla Världens Bästa Skrivargrupp för snart 10 år sen. Medlemmarna har växlat lite, men jag, Mia, Rikard och Elisabet har varit med hela tiden. Vi turas om att träffas hos varandra och fixa fika. Innan träffen har några av oss lagt upp texter för de andra att läsa i vår gemensamma dropbox. Sen träffas vi, fikar och pratar skriv. Får bra och kloka synpunkter på våra texter och ofta boktips och tankar om olika skrivproblem. Vissa perioder är mer produktiva än andra. Ibland är det ingen som har hunnit skriva nåt. Vi träffas ändå. För det är så trevligt och inspirerande och när jag kommer därifrån vill jag alltid skriva en stund. Det finns inget bättre än att träffa andra som är lika nördigt intresserade av samma grej som man själv.
på helgen blev fin den med. För när jag kom hem hade hårt prövade Matte hjälpt av/stjälpt av två skeptiska juniora hantlangare producerat detta:
Två såna med glögg till kickade mättnaden till nya höjder.
Nu har jag lagt till alla skrivhelg-skrivarnas bloggar i min reader. Och med det I bid you farewell. Gonatt gonatt.
Jag har en kompis. Hon heter Elisabet Norin. Hon har skrivit en av de bästa böcker jag vet om skrivande. Och det här säger jag inte för att Elisabet är min kompis och är med i min skrivargrupp och jag har haft förmånen att få vara med under tillblivelseprocessen av boken. Det säger jag för att jag faktiskt menar det.

Tre enkla regler finns inte – en romanskola är en tjock, inspirerande, biffig, instruktiv, handfast och helt sjukt omfattande skrivhandbok.
När vi satt och diskuterade texter till boken på ett skrivargruppsmöte sa Ewa: ”Det här är helt fantastiskt. Man stoppar alltså in en idé i ena änden på den här boken och så kommer det ut en roman i den andra?”
Och så är det. Jag menar, man måste såklart hjälpa till lite själv också. Men Tre enkla regler är definitivt någon att hålla i handen när åskan går, och det kan den ju göra under en skrivarprocess.
Nu är ju jag lite jävig, så jag ska inte recensera boken mer ingående. Men jag kan ju alltid hänvisa er till någon annan som har gjort det, eller hur? Läs Torbjörn Westers recension här. Och sen ska du läsa boken
.
Ibland vill man ju jättegärna skriva, men man vet inte riktigt om vad. Särskilt när det är dags för Nanowrimo kan det vara så. Att man verkligen vill vara med, men inte har hunnit tänka ut en romanidé. Då finns Författartips Intrigskapare!
Nu kanske inte det här slumpartade sättet att skriva romaner på är det allra bästa om man siktar på att bli nästa nobelpristagare. Eller om man ens siktar på utgivning. Men som en skrivövning är det perfekt.
Amanda har en jättehärlig blogg som jag följer. Den är en av mina inspirationsfavoriter när jag känner mig lite skrivarlåg – hon kontrasterar en rå men hjärtlig ton med fina bilder på cupcakes och blommor och spöklikheter. Och så bor hon i mitt favoritland England.
Häromdagen gjorde hon en 10-stegslista för hur man blir bilderboksförfattare, och uppmanade andra som sysslar med skrivande på olika sätt att göra detsamma. Mycket intressant. Här finns listan!