Perfekt mix av tips och glossy

Just ja, skulle ju berätta vad jag tyckte om tidningen Skriva. Såhär tyckte jag: BRA!
Ambitionsnivån är hög, och det gillar jag. Genrespecifika tidningar görs allt för ofta av folk utan koll journalistiskt skrivande, layout, målgrupp eller tillgänglighet. Men inte Skriva. Alla texter är välskrivna, den är snyggt utgjord, man blir sugen på att läsa allt. Så det gjorde jag. Och kunde konstatera att det som var skrivtips hade jag redan tillägnat mig på andra ställen. Men det är ju knappast Skriva-redaktionens fel att jag nördar in på skrivhandböcker. Det är ju mitt jobb, till viss del. Och det var fortfarande intressant: att se vilka ämnen de valt, hur de formulerat sig. Fråga experterna-delen på slutet kändes gedigen, som en gammaldags frågespalt där man faktiskt tar sig tid att vänta på svar på sin fråga tills tidningen kommer i tryck, istället för att kasta sig ut på första bästa skrivarforum. Lite otidsenligt, fast på ett charmigt sätt.

Jag är inte mycket för jams runt skrivandet. Självklart är det härligt att sitta på en mysig plats och skriva och att anteckna i en vacker anteckningsbok och allt det där – men jag har inte tid med sånt. Allt jag skrivit de senaste åren har jag producerat där jag haft möjlighet – oftast i ett hav av utspridda legobitar till ljudet av Barnkanalen. Det kanske inte är lika njutningsfullt men allvarligt: antingen flyter det och då är det grymmaste känslan var man än sitter. Eller så gör det inte det. Och då suger det att skriva även om man har hela rummet fullt med tulpaner.
I alla fall: trots denna aversion mot jams gillar jag ju också att koppla av och ha raggsockor och dricka te ur vackra koppar och läsa glossiga magasin ( gillar alltså, men det är inte en förutsättning för skrivandet), och det är där jag tycker att Skriva har sin styrka. Den är nämligen en perfekt mix av tips för den som behöver det och glossy läsning om författare och skrivprocesser för den som bara vill ha lektyr till kvällsteet. Och bli inspirerad. För det blir man, tycker jag, bara av att känna att det finns fler än jag som tycker att skrivande är så intressant att det borde finnas en hel tidning om det.

Heja Skriva! Ser fram emot nästa nummer.

Deklaration pågår

Bebisfotboll

Den senaste veckan har jag funderat mycket över patriarkatet. Över hur vi inte är jämställda fast vi tror att vi är det, hur bisarrt det är att det 2011 är stort och modigt och extraordinärt att en manlig fotbollsspelare kommer ut som homosexuell, över varför det alltid är de snälla killarna som är värst. Men jag är för vårtrött för att orka formulera mig kring saken. Istället spelar jag fotboll med pirayabebisen. Hon är målvakt.

Berättelsen om hur jag svek mina ideal och fick sinnesfrid

Jag pratar inte politik här. Det är inte min grej. Det är inte det den här bloggen handlar om. Den handlar om mig, mina och Obygdsfamiljens vedermödor och mitt skrivande. Mest. Så jag tänker inte prata politik nu heller, bara konstatera att jag gjort något (tillsammans med Matte för all del) som jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag har utnyttjat RUT. Och ämnar fortsätta göra det.

Sen Pirayabebisen föddes är det nämligen ingen som hunnit städa här hemma. Max ett rum i taget har vi hunnit torka av och dammsuga ordentligt, vilket har resulterat i att vi bara dragit runt smutsen mellan rummen och det städade badrummet hunnit bli sunkigt igen långt innan vi hunnit dammsuga teverummet. Vi bara plockar och plockar och plockar oss tokiga varenda dag och så långt som till våttorkning av golv… haha, kul skämt. Så någon vecka innan jul, när julstressen låg som ett os av skämd köttfärs över hela huset och jag precis hade hämtat mig från influensan från helvetet och huset såg ut som om någon sprängt en bomb i en kompost, bestämde vi oss: vi tar in en firma. Sagt och gjort. Och jag kan bara säga att det var mycket, mycket nära att jag bröt ihop och grät och kysste ekparketten när vi kom hem den dagen när städfirman varit här. Vårt lortiga hem glänste. Julen var räddad.

Och en bit i januari, när hemmet åter började gro igen (trots våra ansträngningar, vill jag påpeka), så sa vi till varandra: ”Kommer du ihåg den där känslan av lättnad? Det var som om man plötsligt kunde andas igen, det var lättare att somna och lättare att vakna och en fröjd att komma hem.”
Vi mindes båda två. Känslan av nystädat. Av skulden över ett smutsigt hem som lyfte från axlarna. Så vi ringde firman. Igen. Och beställde ett abonnemang. Och konstigt som det var att välkomna en främmande person in i vårt hem och veta att hon skulle gå här och städa upp vår lort, lika befriande var det att komma hem och ha det städat. Den sinnesfrid som infinner sig när jag inte behöver stressa upp mig över att huset är stökigt på gränsen till sanitär olägenhet, den är värd vad som helst. Den gör att jag orkar med att organisera städskåpet, ställa i ordning arbetsrummet och sortera ut gammalt byggskräp som legat och dammat på en hylla i köket i två år. För att jag vet att någon annan hjälper till med det grundläggande.

Så stäm mig för fan, jag har städhjälp. Hon heter Jenny och har ett barn som är lika gammalt som Pirayabebisen. Och när hon har varit här luktar mitt hem såpa istället för gamla strumpor. Jag har inget mer att säga om den saken.

3-åringen testar

iPad. Och jag drabbas av akut habegär, fast jag har absolut noll behov av en dylik makapär.

Jag känner mig smutsig idag

Det är här jag borde skriva nånting klokt om valutgången. Men jag är bara deppig.  Jag sitter i soffan med två halvt påklädda barn och teven mal Playhouse Disney och jag orkar inte klä på och gå ut utan sitter bara här och zappar mellan nättidningar och twitter.

Det är konstigt hur jag känner mig liksom smutsig, som om jag var med och röstade in SD i riksdagen. Som om jag jag på nåt sätt var delaktig. Kanske var jag det. Kanske var vi det allihop, hela Sverige. Vi som jobbar med medier. Kanske kunde vi ha skött det hela annorlunda? Nåt måste det ju vara som gör att så många svenskar känner sig så svikna av de etablerade partierna att de väljer att rösta på nazister. Det kan inte bara handla om främlingsfientlighet. Jag tänker 30-tal. Jag tänker, missnöje, frustration, arbetslöshet och ekonomisk kris. Och syndabockar. Det är det det handlar om. Och jag kan bara tänka att vi måste bli ännu bättre på att ta hand om varandra i Sverige, så att ingen känner att de måste vända sig till nazisterna för att känna sig sedda.

Nu sitter jag här, som en 30-talshustru med två små barn och en kaffekopp i min soffa. Men jag har en helt annan tillgång till medier, till information och kontakt än vad hon hade haft. Vi vet vad som hände då, det finns en historia och det finns en framtid och den är uppkopplad. Nu kan vi mobilisera, samlas, reparera, mycket enklare än då. I alla fall hoppas jag det.

Tom i bollen

Nu måste jag börja samla på nyheter igen. Har inte tagit in en samhällshändelse på hela sommaren. Har bläddrat i DN på mornarna och ammat framför rapport på kvällarna, men allt har liksom runnit ut med badvattnet. Minns ingenting, inte ens fem minuter efter gediget nyhetsintag. Det måste bli ändring på det nu. Det är dags att möta verkligheten. Hej valhöst, jag är ett oskrivet blad! Fyll mig med valfläskigt dumsnack!

Velourpappor

Jag hade tänkt skriva ett långt och genomtänkt blogginlägg om det här .

Men jag orkar banne mig inte. Jag värker överallt och måste duscha och fixa frukost till i morgon när jag svänger mina lurviga (jo, jäkligt lurviga faktiskt) över sängkanten kl 04.45.

Tur att Julia Skott och KarinRebas gjorde det åt mig. (Inte duschen och frukosten alltså, utan blogginlägget).

Bra i DN idag om bröllopstraditioner

Såhär skriver Annika Borg på DN debatt idag:

”Brudparets önskemål är att kronprinsessan Victoria den 19 juni ska ledas in i Storkyrkan av sin pappa, kungen. Han ska sedan överlämna henne till Daniel. Om det blir så till slut, bryter kungahuset mot svensk tradition och Svenska kyrkans ordning som säger att brudparet ska gå uppför altargången tillsammans.

Denna gamla tradition visar att kvinnan är myndig att fatta egna beslut och står bredvid sin man av fri vilja. ”

Jag har alltid tyckt att det är knäppt att det faktiskt finns tjejer som vill bli överlämnade av sin pappa i kyrkan. Jag vet att det ser fint ut i amerikanska filmer, men hur kan man missa symboliken? Om din far lämnar över dig till din blivande make framför altaret visar det att du inte har någon egen vilja eller medbestämmanderätt över vem du gifter dig med. Är inte det ganska läskigt? Vill du framstå som en sak som din pappa kan ge bort till en snubbe han tycker är lämplig? Det är ju en sjukt unken symbolik!

Om din pappa har något vett i skallen tycker han också att det är unket. Och är det inte något sjuk i att göra pappa till huvudperson på din bröllopsdag? Du kan hylla och hedra din pappa vid en massa andra tillfällen: när han fyller år till exempel. Du kan ge honom ett hedersuppdrag vid bröllopet som att läsa en text, spela musik eller hjälpa gästerna till rätta och helt säkert kommer han, vare sig du vill det eller inte att hålla ett pinsamt tal vid middagen om hur du var när du var liten. Men leda dig uppför altargången borde han inte göra. Det ska ingen göra – den vägen ska du gå av egen fri vilja, ihop med din tillkommande för att ni vill det, för att det här är något ni gör tillsammans.

Läs hela DN-texten här.